Fil

Jag har ett filpaket hemma som snart går ut så jag var tvungen att äta upp det. Egentligen är just den sortens fil inte vad jag borde äta. Jag ska ju försöka äta sådant som inte har så mycket fett i sig, vilket denna fil har. Men jag är till en större del en fattig student än en som försöker hålla vikten (eller nått).

I alla fall. Jag sitter här och tänker på min Morfar. Jag saknar honom.
Förr i tiden så åt han alltid fil. Till filen skulle man självklart strö socker över filen. Detta slutade han med när han fick diabetes. Men jag, jag kommer alltid tänka på min morfar när jag äter fil och då jag tar fram sockret och strör en sked över min fil. Då flyger tankarna till Frisk gården och Mormor och Morfars kök.

Jag saknar verkligen honom.

Inte så som han var i slutet. Men innan. Min starka Morfar. Som lärde mig fiska, köra traktor och han som man fick vara med i ladugården och när man skulle hämta hö. Jag saknar hans stora grova händer och hans fina hår.

Jag ser framför mig hur han ligger i sin säng vid julen 2010. Han är virrig och han är trött. Han sover bort den större delen av tiden som vi är där. Två månader senare så fanns han inte. Men då när jag har hjälpt han med något, eller jag hade nog hjälpt honom att byta om, ta på sig pjamasen och lägga sig till rätta i sängen. Då tar han min hand, han tittar mig stadigt i ögonen och säger Tack.
Det kommer jag föralltid bära med mig i mitt hjärta.
I stundens klarhet så var han så tacksam för allt jag hade gjort den julen för honom. Även om han stundtals inte visste vem jag var så i den stunden var han totalt med på vem jag var och vad jag hade gjort för honom.

Även om jag då, tyckte att han förtjänade att dö. Han var störrde delen av tiden inte den Morfar som jag kände, hans sjukdom gjorde honom till någon annan, så önskar jag nu att han var här med oss. Så jag kunde ge honom en kram och säga att jag älskar honom.