2014 var året som skulle bli mitt. De tidigare åren har känts sådär, något har fattats och jag kände att jag behövde att 2014 skulle bli mitt år. Jag skulle göra en svensk klassiker och började känna mig hemma i Sthlm. 7 januari slogs allt i kras, det blev kaos i mitt liv och jag vet fortfarande inte om jag har hittat tillbaka.
Livet ska vara upp och ner, livet har sina bakslag har jag förstått men jag skulle aldrig kunna tro att allt skulle kunna bli så nattsvart. 7 januari hamna min pappa i respirator och jag trodde allvarligt att han skulle dö. Jag skulle förlora min trygghet, min förebild och min coach. Vad är jag utan honom? Det är jag inte redo att få veta - inte än. Eller kan man någonsin bli redo för det?
Guillian-Barre' sjukdom - en helvetes sjukdom som jag inte önskar någon och min pappa råkade ut för den värsta sorten.
Det är lång rehab och jag hoppas att min pappa en dag blir fysiskt återställd. Det är ännu lång dit, fast det snart har gått 6 månader sen han insjukna. Den andra biten, den hoppas jag kommer den med och jag måste lära mig acceptera saker såsom de är idag. Det går tyvärr inte att gå tillbaka och få allt ogjort.
