torsdag 25 februari 2010

Glädje

Jag har skickat in Libergs uppgift och jag är glad.
Sverige förlorade mot Slovenien och jag är inte lika glad.
Jag har katthår överallt, inte så roligt.

Idag har vi fått pengar av Csn och jag är överlycklig.

tisdag 23 februari 2010

Kollektiv?

Idag är vi många hemma hos oss.
Det är inte bara vi vanliga, jag och Malin och nuföritden Hampus.
Utan Johan bor hos oss i några dagar och även Vickan har kommit över i dag för att plugga hos oss. Mysigt. Även om jag sitter instängd på mitt rum, Malin på sitt och Johan och Vickan har fått dela på köksbordet så är det härligt tycker jag.

Dock kanske inte koncentrationen alltid är på topp. Men de vet jag inte om den hade varit om jag hade varit själv hemma heller. Så kan nog inte skylla på dem.
Att vi dock slängde ihop en kladdkaka skyller jag på Vickan.
Det är faktiskt hennes fel :P

måndag 22 februari 2010

Starkt

Jag läste nyss på en gammal kompis blogg. Hon skrev om att bryta upp från ett förhållande för att man inte längre är kär, utan att man är tillsammans för tryggheten.
Det tror jag på något sätt är min värsta mardröm. Eller nått som jag aldrig vill hamna i.
Att man är kvar i något bara för att. Härom dagen upptäckte jag (genom Fb) att ett par, som jag aldrig trodde skulle göra slut, har gjort det. Allt jag såg i det förhållandet var trygghet (inte för att jag var speciellt insatt), men jag stirrade mig blind på det. Tillsammans bara för att. Varför liksom?
Varför ska man nöja sig? Varför ska man stanna vid något som är bra, när man kan få något som är super bra, underbart.

Jag är verkligen ingen expert och jag skulle nog säkert kunna hamna i samma situation. Men jag hoppas att jag inte gör det. Att man är tillräckligt stark att bryta sig loss, att våga ta steget.

Men för några år sedan, så skulle jag nog inte tänka på samma sätt. Jag skulle nog ha kunnat nöja mig. Men tack och lov så gav jag mig ut på en resa som förändrade mig. Lärde mig om livet och gjorde mig starkare. Jag öppnade ögonen och fann en helt ny värld.


Jag är evigt tacksam för det.
Jag vill aldrig nöja mig med något som inte är helt rätt.
Man lever bara en gång (vad jag vet) och det ska man ta vara på!

Motivation sökes, tack!

Jag känner mig rätt dålig måste jag erkänna.
Jag har inte skrivit många ord på det jag skulle skriva. Så i stället skriver jag här. För det var ju så länge sedan. Ännu en anledning till att inte plugga.

Jag skyller på Hampus. Han gör så att jag inte kan skriva ordentligt, mina armar är lite bundna.
Huvudfot, och frågorna har jag skrivit. Inte det jag ska skriva; svaret på frågorna. Suck.
Snart ska jag i väg och kolla på lägenheter med min bror och Elin. Sen ska jag försöka hinna träna och äta. Vet inte hur jag ska få något mer skrivet på mitt arbete. Suck!

Men jag är inte bitter, jag har världens (ibland) sötaste Hampus här.

söndag 14 februari 2010

Lugn?

Idag är det alla hjärtans dag.
Det har jag inte alls tänkt och fira. Jag ska istället njuta av en fin dag.
Jag ska inte ha panik över allt plugg, jag har ätit god frukost med min kombo och hennes föräldrar som är här och lämnar deras katt. Vi ska vara kattägare i dryga 3 veckor. Kattvakter kanske man säger. Så jag har fått en ny kompis, jag tror han gillar mig. ;)

Nu sitter jag med plugg grejerna och håller på att svara på tentafrågor.
Sen ska jag laga lunch och kl 12 bär det av till Västerås för att spela match.
Vi ska vinna! Grrrr! Banne mig. Vi ska spöa dem igen.

Sen i kväll blir det middag och sen över till Räven för att mysa. Alla hjärtans dags mys - eller bara vanlig hedlig söndagsmys med söta vänner här i Uppsala.
Jag gillar Uppsala, jag gillar vännerna jag har skaffat mig här. Me like!
Mer än förra terminen kanske. Jag kanske har hittat ett lugn på något sätt. Eller så är det för att jag har så mycket att göra hela tiden, att jag inte hinner känna av min rastlöshet som troligtvis ligger och pyr under ytan.

Nej nu ska jag plugga en timme och sen lunch och gametime.

fredag 12 februari 2010

Fredag

Fredag = Fredagsmys
Eller ibland kan det vara lika med feeest.

Men den här fredagen är det fredagsmys som gäller.
Jag ska mysa med några av de bästa själarna i Uppsala.
Ida, Vickan, Emelie och Malin. <3

Mysigt.

Vad som är ännu bättre är att vi ska inviga mitt nya våffeljärn som jag fick i födelsedagspresent av alla mina fina vänner på min 25 års dag. Det ska bli så smarrigt!

Nu ska jag läsa lite, sen äta laxburgare och sen kommer min Räv hit.

torsdag 11 februari 2010

Sömn is the shit?!

Det fick jag nyss som sms av min kombo.
Jag är trött, kommer ändå inte få något vettigt gjort, så det kanske är lika bra.

Men är sömn the shit? Ibland JA!

Men jag kommer i håg en tid, där det va andra bullar.
Speciellt när jag var i Usa, under min tredje gång när jag var där.
Alltså tiden när jag var där under tre månader och hade min kombo i Boston och min Räv i New York. Och jag levde på måttot, "Sova kan man göra när man kommer hem till Sverige!"

Det var galna tider. Jag var ute 4-5 gånger i veckan. Kom hem sjukt sent, körde bilen (opps) sakta upp för uppfarten eller blev hemkörd av någon snäll amerikanare. Sen smög jag ner genom garaget in genom källardörren som har en högljudd klocka på sig. Sen in i mitt rum o däcka i sängen. Eller så sov jag hos min vän i Salem (som jag kanske inte skulle egentligen sova hos, men jag, jag har ju ingen karaktär!).

Det bästa med allt var ju att jag var där för att ta hand om barn. Brendan och Julia. Göra dem frukost, fixa dem i ordning och köra dem till skolan. Ta sig upp efter 3 h sömn och fixa. Sen hem och däcka i sängen.
Det var nog ända perioden i mitt liv som jag va bra på att ta naps. Kanske inte så konsigt med en hosta som aldrig gav sig och för lite sömn på sömnkontot.

Min värdmamma var inte så glad på mig. Inte för att jag kom hem sjukt sent o väldigt sällan nykter (jag smög nog väldigt bra!!) Utan för att jag inte vilade. Sen va jag hemma på dagarna och hostade så jag nästan dog.

Men det var så värt det! Oj vad kul jag hade.

Vilka äventyr de 3 månaderna i Usa gav mig.
Jag träffade Malin.
Jag träffade Räven (Ida).
Ardie hjälpte mig att ha ordning på mitt kaos.
Att ha Ida och sen Ardie i NYC var min räddning när jag drog ner mig själv för långt ner i träsket som jag alltid lyckas finna, vart i världen jag än vänder mig.
Sen fann jag Dan, Nate, Justin o då förstås Brendan (som faktiskt till slut va något bra).

Men i dag. I mitt liv nu, så är nog sömn the shit.

Jag säger godnatt och undrar om någon förstår ett ord. Tveksamt.

Sleep tight!

onsdag 10 februari 2010

Favvo

Jag har en vän.
Eller jag har flera vänner, massor av vänner för att vara exakt.
Men hon, hon är speciell. Hon är min favorit.
Hon och Jag. Det är något speciellt.
Utan henne skulle jag nog aldrig få ordning på min värld.
Den skulle vara huller om buller och upp och ner.
Allt skulle helt enkelt vara fel.
Hon skapar ordning i mitt kaos,
även om jag inte alltid kan hjälpa henne med sitt kaos.
Det konstiga och kanske det tragiska är att vi alltid lyckas hamna så långt bort från varandara.
Hur lyckas vi alltid med det? Underligt.
Det bästa med det, är att vi aldrig förlorar kontakten.
Det känns alltid som igår som vi skrattade åt galna saker och konstiga människor.
Igår, som vi satt o mumsa godis och kollade på konstiga filmer.
Igår som hon gjorde otroligt goda varma danska mackor åt mig.
Igår som vi somna på bussen på väg hem från huvudstaden i grannlandet.

Men det var inte i går.
Det var alldeles för länge sen.

Jag saknar min speciella, underbara, älskade vän.
En vän jag inte skulle klara mig utan.
Min vän, min favorit, min alldeles egna Favvo.
Min Maria ♥

Effektivitet

För att jag ska inse hur dålig eller hur bra jag är på att plugga och hur effektiv jag egentligen är har jag infört ett nytt system. Jag vet inte om jag fick idén av någon eller om den är min egen, oklart helt enkelt. I alla fall, mitt system går ut på att jag tar tid på mig själv, när jag pluggar. Jag stänger av om jag lagar mat, går på toa, pratar i telefon, smsar, går in på FB osv.

Jag tycker det funkar väldigt bra för mig. I och för sig så märker jag hur lite jag egentligen pluggar och hur mycket tid allt annat tar. Sjukt mycket tid. Undra hur lång tid man är inne på FB varje dag?! Jag o Malin har kommit fram till att vi inte vill veta det. Usch!

Idag var mitt mål att jag skulle plugga 4-5 h effektiv tid. Det kanske inte låter så mycket, men testa min metod så ska ni se hur lång tid det tar att få i hop timmarna. Speciellt om man är hemma och det finns så mycket annat att göra.

Tidtagningsuret står just nu på: 03:55:22.7, alltså snart 4h. Mitt mål. Fast jag hade hoppats på närmare 5 h. Men i morgon ska jag sitta i skolan större delen av dagen, så då hoppas jag på att det ska se bättre ut. Och jag har ju ett 2h seminarium som då självklart räknas in i tiden. Men egentligen är det ju inte 2 h utan 45 x2 = 1h och 30 min.

Jag har alltså minst 5 minuter kvar för idag. Sen ska jag hinna gå o mangla alla mina o Malins lakan och prata med Maria på skype. Bäst att börja med lakanen om jag ska komma i säng någon gång i kväll. Imorgon börjar jag klockan 8, så då ska man vara uppe med tuppen, inget jag ser fram emot. Vad jag hoppas på med morgondagen är att jag mår bättre och inte är så förkyld som jag är i dag.

Nu ska jag försöka hinna med allt jag hade tänkt, eller nja en fjärdedel av vad jag hade tänkt i alla fall.

Ciao!

När jag lekte bergsklättrade i Österrike

Det var en sommar för flera år sedan som jag och min familj skulle ut på bilsemester och bila genom Europa. Jag var inte så gammal, bara 4 år och förstås var jag enda tjejen förutom ”mammorna” som var med på resan. Men det störde mig inte så mycket, jag var van att leka med min fyra år äldre bror Henrik och hans kompisar och hade mest killkompisar på dagis. Vi började vår resa i södra tyskland där vi mötte upp familjen Rasmussen som är mammas bästa kompis familj. Mamma och Britt har varit bästa kompisar sen de var små och växte upp tillsammans. Men detta ska handla om en händelse som utspelar sig i Österrike.

Vi kom till en camping plats i det lilla samhället Heiligen Bluth, i Österrike. Det var en fin camping, som hade allt som en campare vill ha; fin och jämn gräsmatta, fina toaletter och tvättstuga. Mamma och Britt passade då på att samla ihop all tvätt för att gå och tvätta. Pappa och Alf började med att förbereda middagen. Vi barn, jag, Henrik, Andreas och Jonas gav oss ut för att leka. Det var en fin blomsteräng som vi gav oss ut på.

Campingen låg precis vid bergskedjan Alperna och det är klart att vi barn fick för oss att vi skulle klättra lite granna. Jag vet inte vems idé det var från början, men jag vet vem som fick skulden för det hela efteråt, Andreas han var ju äldst. Jag och Jonas som var yngst, vi ville väl göra allt som våra äldre brorsor gjorde, och jag och Jonas vi bangade aldrig.

Själva klättringen minns jag inte så mycket av, på grund av min låga ålder. Men jag vet att vi gick långt, mycket längre än vad vi hade tänkt från början. Jag vet att vi hade stått på marken och tittat upp på berget och bestämt ett ställe som vi skulle gå till. Att det sen skulle visa sig vara så svårt att hitta rätt anade ingen av oss. Jag har fått höra att vi växlade mellan att klättra och gå uppför berget.

Av någon anledning så går Britt ut från tvättstugan och tittar upp mot berget. Hon stannar med gapande mun när hon ser vart vi barn hade tagit vägen. Snabbt börjar hon springa mot pappa och Alf.

”När Britt springer, då är det kris”, är något som Alf har förklarat för oss. Så när han såg Britt komma springandes mot dem insåg Alf att någonting var på tok.

Pappa och Alf sätter av mot berget och samtidigt ropar de alla till oss att vi ska stanna. Om vi hör dem, är något oklart för vi hade kommit en bra bit uppför berget.

Det jag vet är att jag blev trött på att gå, vi kom ju aldrig fram till den platsen vi hade bestämt nere på marken. Jag minns att Jonas börja gråta och vi satte oss tillsammans på en sten. Skulle ni höra hans version så var det jag som först började gråta. Enligt min bror så vägrade jag och Jonas att sen gå någonstans, vi va griniga, trötta och troligtvis hungriga eftersom vi inte hade ätit någon middag och den sista biten vi hade gått hade varit brant och bökig. Inte konstigt att en 4 ½- och en 6-åring tröttnade. Och vi ville definitivt inte gå den stigen som Andreas och Henrik ville ta.

Pappa och Alf började klättrade uppför berget, där de hade hittat en stig. Britt stod nere på marken och skrek efter oss och även mamma började gå uppför berget. Pappa satte av och efter en stund märkte han att Alf inte var bakom honom, han stannade och ropade efter honom. Alf hade råkat titta ner och stod och höll sig i bergskanten och hade drabbats av svindel och klarade inte av att ta sig högre upp. Pappa lyckades själv att ta sig upp till oss barn och skulle nu försöka ta oss ner. Det Pappa inte insåg var att han höll på att ta oss rakt mot ett ras. Britt skrek och skrek på pappa att han inte skulle ta den vägen, och till sist insåg han att han troligtvis gick åt fel håll eftersom Britt skrek så dant. Nu började de andra människorna på campingen förstå att det var något som var fel och de kom för att hjälpa oss.

En fransman, en holländare och mannen som ägde campingen kom hjälpa till, de visste en stig som man kunde gå för att genskjuta oss. När de sen mötte upp oss så fick de skicka ner oss ett barn i taget, hand till hand, för att det var så brant.

Min mamma hade klättrat upp så långt hon kunde, och stod och väntade runt ett hörn på stigen. Det var jag som kom ner först, i rosa tenniströja, korta ljusblå shorts, röda glasögon och riktigt kort, självklippt hår och sa ”Mamma det här var jätte roligt” med ett ordentligt leende på läpparna. Nere på marken hade en hel del människor samlats och även polisen hade blivit tillkallade.

På kvällen var det många tårar, Andreas blev utskälld och Britt och Alf sa att de skulle vara Pappa evigt tacksamma för att han hade räddat deras barn. På morgonen blev vi bjudna på frukost av de som ägde campingen. De var nog väldigt glada att vi alla satt där oskadda. Sen fortsatte vi vår resa till forna Jugoslavien och Krk.

Nästa bilresa genom Europa slutade med att jag och Jonas, nu 6 och 8 år åkte en vattenrutschbana i Italien som hade 18-års gräns, men det är en annan historia.

fredag 5 februari 2010

Ovanlig dag















Idag är det ingen vanlig dag för idag är det MIN födelsedag. Hurra Hurra Hurra!!

O i morgon kommer alla (nästan) mina vänner till Uppsala! Det kommer bli succé!!

torsdag 4 februari 2010

Torsdag

Min vän Emma. Hon ska bli insatt i politiken i år, eller deadline är väl vid valet i September.
Det skulle jag också vilja ha som mål. Jag och Sanna diskuterade det. Att man borde ha mer koll. Jag har noll koll. Och så vill jag bli mer allmännbildad, kanske därför jag läser till lärare.

Iaf, hur ska man bli mer insatt i politiken? Råd? Tips? Någon?

Nu sitter jag här igen, ska plugga men på något sätt hamnar man på internet.
Jag ska skriva klart min berättelse om när jag var bergsklättrare i Österrike, 4 bast gammal. Kanske kan dela med mig här senare.

Egentligen kanske jag borde läsa klart Evans, så jag kan ringa Sanna så vi kan fixa ihop frågorna tillsammans. Börjar krisa sig lite med tid på det. Ghaaa!! Måste bli klar i morgon för i helgen har jag ju inte tid. Paniken kommer krypandes känner jag.

Bäst att logga ur.

ps. i morgon är det ingen vanlig dag. ds.

tisdag 2 februari 2010

Check

Lektionsplaneringen är klar och inskickad.
Jag borde i alla fall få 3 poäng utav 5. Har ju faktiskt kämpat.

Nu ska jag börja på nästa sak, frågan är vilken jag ska välja.
Skriva ett utkast till en berättelse och skicka till min grupp av responser
eller om jag ska läsa Evans och sen börja svara på frågorna.

Utkastet kanske går fortast, så det blir nog det så jag har det avklarat.

Ska bara äta upp glassen först ;)

Ciao

Första löprundan för i år

Igår kväll så satte vi igång, jag och världens bästa granne stack ut på (min) första löprunda för i år. Oj vad det var tungt, men det är därför man ska springa med någon som inte ger upp lika lätt som en annan. Hon pushade mig igenom de hela 4 km som vi sprang.
Och det är mycket för att vara jag ska jag säga. Att springa i 22 min utan att stanna är nästan för bra för att vara jag. Jag ville ge upp så många gånger, men hon stoppa mig.
Way to go!

Nu ska man bara palla sig ut igen och igen och igen för att komma i form. Finally.
Att ha en träningskompis är så bra, det ger så mycket. Speciellt när man känner att man inte orkar gå utanför dörren när man har kämpat med plugget hela dagen. Då är det oftast bara basketträningar som kan få iväg mig. Man kan ju inte svika laget liksom.

Träningsvärk? Lite, men jag vågar inte ropa hej ännu. Kan ju komma senare.

Nej nu ska jag skriva klart min lektionsplanering och skicka in den.
Sen är det bara att börja på nästa grej.

Tjo tjim!

måndag 1 februari 2010

Fokusering, ja tack

The way to accomplishment is not hidden. It is in plain view.
You can see what must be done. Do it.

Jag önskar att det kunde vara så enkelt.
Just nu står det stilla. Lite jobbigt!
Magen börjar även kurra efter mat.