Det är rätt konstigt hur ens känslor kan svänga så totalt. Från glädje till total uppgivenhet till att sedan lugna sig.
Idag var dagen som jag skulle få en massa gjort. Plocka undan vinterkläderna och bära ner det i källaren. Jag skulle hänga upp vårjackorna och äntligen rengöra mina gardetobsdörrar. Jag hade även tänkt att hinna med ett fotbad och ta hand om alla mina naglar. Jag skulle sen också hinna ut och springa i två timmar då det enligt mitt program var dags för periodens längsta pass 18-20 kilometer.
Inget blev som planerat.
Löpturen började bra, men sen började magen krångla. Känslan av att behöva gå på toa när man är mitt på kungsholmen är inte allt för roligt. Men jag skulle överleva det, jag kan klara det hem ändå. Men när magen börjar värka och illamåendet sätter in, då är det inte roligt. Att sen försöka springa när man är osäker på om man kommer spy eller vad tusan som pågår inombords då är det tufft. Att misslyckas är inte min starka sida. Att inte klara av vad man har sagt att man ska göra är inte roligt. Jag började gå när jag insåg att detta kommer inte fungera. Jag kan inte springa 8-10 kilometer till i det här tillståndet, det fungerar inte.
Vart finns närmaste tunnelbanestation? Jag hoppar på ett tåg och åker hem. I min jakt på en tbanestation går jag på Mickis och Pernilla. Vi stannar, kramas, pratar lite skit och de berömmer mig. Tycker jag är duktig som ändå sprungit nästan 11 km. Jag tar åt mig och de säger att jag kan med gott samvete ta tbanan hem. Efter vi har sagt hejdå och jag har gått några hundra meter tycker jag att illamåendet har försvunnit, smärtan i mellangärdet är inte lika stark. Jag tar några staplande steg vilket sen blir en hel del steg till innan jag avslutar rundan på dryga 15 km och jag är nästan framme vid min port.
Inte riktigt som jag hade tänkt min löprunda, men jag ska väl vara nöjd. När jag sedan stapplar in genom dörren är jag så slut, så trött. Magen krånglar, illamåendet är kvar och humöret kört i botten. Är så less på min mage och alla problem som kommer med den. Vill inte vara med mer. Tur att man har en mamma som man kan klaga till, som lyssnar och förstår. Att jag sen inte ringer 1177 och pratar med dem där tanken var att jag ska se till att jag får en tid för undersökning är bara mitt fel.
En sida hos mig som är rätt stark och något som jag tyvärr är duktig på - är att skjuta upp saker. Speciellt saker som är lite jobbiga. Detta gör att de sakerna bli extra jobbiga att ta tag i eftersom att skjuta upp saker och ting inte gör någonting bättre. Imorgon ska jag göra bättre.
Nu ska jag sova.
Kanske hänga in någon jacka i garderoben. Kanske plocka upp kläderna som på något konstigt sätt hamnat på golvet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar