Måndag var inte världens bästa dag på jobbet. Mycket stress, lite personal. När äntligen kliver in genom dörren på tranvägen så säger Henrik till Frans. "Ser du Frans vem som kom?" Henrik lyfter ner Frans på golvet och jag sätter mig på huk 10 meter bort. Jag säger hej Frans och kan faster få en kram. Frans ler, stegar fram, hela vägen fram till mig och ger mig en ordentlig kram. En riktigt lång kram. Tror ni inte att ens hjärta smälter? Att han aldrig har gått så långt och fullföljt promenaden och kramen förut gör ju en lite extra stolt. Att han gjorde det i alla fall för min skull.
Livet känns då bättre. En jobbig dag blir så mycket bättre.
Just nu skulle man behöva en sån kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar