Det var en dag för drygt ett år sedan, som kom att innehålla så mycket känslor. Fick mig att inse livets skörhet och betydelsen att säga vad man tycker.
Jag var på andra sidan Atlanten. Platsen där så mycket har hänt. Solen hade lyst på oss hela dagen, vår sista dag innan vi skulle åka tillbaka till Sverige, Jag och Maria. Vi hade varit i USA i ca 10 dagar. 10 roliga, glada, spännande, händelserika dagar. En sista dag hade vi njutit av solen och nu skulle vi iväg och spela basket med Justin. Jag sitter på Familjen Jannyes bäddsoffa och väntar på att Maria ska bli klar så vi kan hoppa in i vår bil och åka iväg till Salem. Då plingar det till i min svenska mobil. Ett sms från min vän Elin. Jag fastnar i en rörelse, hjärtat slår till och jag bara stirrar. VA? Vad står det? Kan jag ha läst fel? Mitt hjärta värker och jag kan inte tänka. Jag börjar andas. Försöker förstå. Kan det inte vara fel? Det måste bara vara fel. Det kan inte stämma. En sån snäll människa kan bara inte ha försvunnit från vår jord. Det måste ha blivit fel.
Jag andas. Jag går ut på nätet. Jag söker. Händelsen stämmer, inte för jag tror att Elin skulle ha hittat på det här. Hon skulle aldrig göra så. Men kan det vara att det är Emil? Snälla lilla Emil som jag känt sen jag var 2 år.
Jag försöker andas. Sakta. Maria kommer in i rummet, hon märker först inte skillnaden. Jag säger någonting. Vad minns jag inte riktigt men jag kanske sa Maria... och sen börjar jag gråta. Maria förstår förstås ingenting. Nyss var allt prima och vi var på väg till basketplanen. I nästa sekund sitter jag och gråter.
Känslan av förvirring infinner sig och hjälplösheten slår till. Vad är det för värld vi lever i? Hur kan det gå så här illa? Hur kan allt gå så fel? Jag tror att min ilska kommer senare, inte just då i Janney's vardagsrum/lekrum.
Jag samlar mig och åker och spelar basket. Försöker njuta av nuet och min sista dag i ett underbart land med fina vänner. När vi går ut och äter på kvällen så berättar jag för mina vänner. Säger att livet är skört och jag vill att de ska veta att jag älskar dem. Man vet aldrig vad som kommer hända imorgon och man ska njuta av dagen och inte hålla inne med sina känslor.
Vi går vidare till en bar. Dricker drinkar och snackar skit. En av mina amerikanske vänner, som jag har varit rätt sur på under vår vistelse kommer till slut dit. Han kan knappt vara med på bil och jag orkar knappt bry mig. Han har gjort mig så besviken när han varje gång inte orkar umgås, inte ses för "han har inte semester" som vi andra. Nej, men vi har åkt över atlanten för att träffas. Man kan väl anstränga sig lite.
Kvällen går och han ber faktiskt om ursäkt. Säger att han är ledsen att vi inte har setts så mycket. Han blir direkt förlåten, jag berättar om min omtumlande dag. Jag får en kram och allt blir bra. Tillräckligt bra i alla fall. Jag kanske skulle ha sagt någonting innan. Man ska inte hålla inne med saker. För i morgon kan det vara försent.
Kvällen tar på något konstigt sätt slut. Avsked på avsked. Jag som hatar avsked. Brendan, Justin, Dan och till slut Nate. En alldeles omtumlande dag går mot sitt slut. En dag då jag ännu en gång blev påmind om hur lätt livet kan ta slut.
Jag kan fortfarande inte förstå hur det kan gå så fel att man har ihjäl sin bästa vän?!
Att man kan hugga någon annan människa med en kniv så många gånger att den dör utan att man är medveten om vad man gör.
Emil, du var en fin människa och du förtjänade bättre.
Jag minns dig när ditt knä hoppade ur led på idrotten utanför nyhemshallen. Hur du låg på marken och försökte vara tapper fast det säkerligen gjort sjukt ont. Det finns självklart flera dagar och stunder jag minns, men just den bilden är rätt glasklar.
Jag kommer alltid minnas dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar