Dag 2 av 50

Jag visste att detta skulle bli en jobbig dag. En dag fylld av avsked. En dag med tårar, med kramar, med nervositet och med avslut. Stängde dörrar som kanske aldrig mer skulle öppnas.

Jag minns inte mycket av själva dagen. Jag vet att jag hade svårt att hinna med allt. Att packa tog väl mer tid än planerat (som vanligt). Jag vet att några kom förbi hemma hos mig och sa hejdå. Men till kvällen, eller det var nog till och med eftermiddagen så samlade jag ihop en hög med saker.

Saker. Saker som inte var mina. Det var någons. Någon som hade varit en del av mitt liv i egentligen inte så många år. Men betydelsefulla år. Han hade saker som blivit lämnade hos mina föräldrar. Jag tänkte att han skulle få tillbaka dem. Sjukligt nervös satte jag mig i bilen. Åkte till gatan som jag parkerat vid så många gånger. Gatan där min cykel stått ännu fler gånger.

Jag gick in genom porten som jag nu nästan glömt vilken det var. Tror det är porten med ett och ett halvt trappsteg, men är inte helt säker. Jag åkte upp med hissen och stod utanför dörren som ledde in till något som gett mig så mycket glädje, så många skratt, så många lärdomar men också så sjukt mycket sorg och tårar.

Jag ringde på. Hjärtat i halsgropen. Kunde känna hjärtslagen i hela kroppen. Inget svar. Jag ringde på igen. Väntade. Inget svar. Jag hängde påsen på dörren med min lapp/ brev som ett avsked.

Väl i bilen visste jag inte hur jag skulle känna. Lättad eller besviken? Jag körde därifrån. Gick kanske 10 minuter. Sen fick jag ett sms. Vad som stod där har min hjärna förträngt, min telefon raderat. Jag tror jag vände, eller om jag åkte och sa hejdå till någon annan först och sen åkte jag tillbaka.

Hjärtat i halsgropen igen. Denna gång öppnades dörren. En ledsen man stod där innanför. En man som inte skulle gråta för något. Som aldrig skulle vilja visa sig svag för någon.

Där stod han, slagen.

Jag tror mitt hjärta brast lite. Även om det var jag som hade gjort valet. Sagt nej, vänt mig om och gått iväg. Men på något konstigt sätt kom jag alltid tillbaka. Där stod jag ju igen. I hallen i en lägenhet som jag minns varje vrå av. Den är inte förträngd som porten.

Vi låg i sängen. Kunde kanske inte få nog av varandra. Minns knappt. Konstigt hur hjärnan och hjärtat glömmer. Jag minns att jag var tvungen att åka. Skulle träffa tre fina vänner. Säga adjö till tre underbara människor.

Han ville att jag skulle komma tillbaka sen. Jag visste inte. Jag lämnade lägenheten. Lämnade en slagen man bakom mig. Satte mig i bilen och körde till åsgatan. Till ett hus där främlingar idag bor. Jag tror jag grät hela vägen dit. Jag var knäckt.

Jag försökte samla mig. Skulle in till Fannys hus där troligtvis hela familjen var. Jag torkade tårarna och klev ur bilen. Bara åsynen av Fanny fick tårarna att rinna. Det gick inte att hålla tillbaka. Vi kramades. Frank och Ulrika kom och kramade om oss. Sa att det skulle bli bra. Att vi skulle snart ses igen. De förstod nog inte helt varför jag grät. Tror Fanny visste det. Kommer aldrig glömma Frank och Ulrikas omtänksamhet. Så fina.

Kvällen spenderades i goda vänners sällskap. Tårar rann men även flera skratt. Jag minns att jag fick ett sms. Ett beslut togs och på vägen hem återvände jag ändå till lägenheten som jag inte kan glömma. En sista gång skulle det visa sig. Jag sög i mig allt jag kunde. Lukt, smal, känsel och hans ledsna ögon. Klarar fortfarande inte av ledsna "hundögon". Klockan blev grymt sent innan mamma undrade om jag någonsin skulle komma hem innan jag skulle lämna landet.

Natten hade kommit och det var snart dax. Tid för mig att Lämna mitt hem, mina vänner min gamla kärlek för något nytt. Något stort och något spännande.
Jag lämnade lägenheten. Jag lämnade han. Jag var nog den första. Jag tror inte jag hade klarat av det om jag inte hade lagt Atlanten mellan oss. Min svaghet gjorde att jag alltid återvände till något som egentligen var dåligt. Något som kanske bröt ner mig mer än vad det stärkte mig. Jag ångrar ingenting. Det ska man inte göra. Det har gjort mig till den jag är.

Men ibland önskar jag att jag kunde fått en vanlig gymnasiegång. Med "normala" kärleksproblem. Tänk så tokigt allt kan bli och hur stora ärr det kan lämna. Hur sår kan ta så lång tid att läka.

Insikten kommer senare. Med åldern kanske. Men jag undrar om jag någonsin kommer sluta bry mig? Jag vill han allt gott även om han har gjort mig så illa. Men jag var inte oskyldig heller. Jag vet det.

Min dag 2 var en sorgens dag. Men även äventyretsdag. Eller starten på ett stort äventyr som är något av det största jag gjort. Det bästa hittills. Något som förändrade mig. Fick mig att växa. Jag vågade. Jag släppte land ur sikte och gav mig ut på okänt vatten.