Morfar

Min morfar, Sune, han har varit med om mycket i sitt liv. Som alla andra i hans ålder har de sett ett samhälle förändras från häst och vagn till egna bilar. Vid 85 års ålder har man gått igenom de flesta av livets alla faser. I sommar fyller han 86, om han lever så länge att få uppleva den dagen. På ett sätt önskar jag att han inte behöver göra det. För min morfar, han som lyfte upp mig och kusin Robert i traktorskopan så vi kunde hoppa ner i snöhögarna, han som tog med oss när höet skulle in. Vi fick sitta i den tomma kärran dit och ligga mjukt och skönt i höet tillbaka till gården, Frisk gården som den så fint heter.
Frisk.
Det är något som min Morfar inte är. Vid 85 års ålder påminner han väldigt lite om den mannen han har varit i hela sitt liv. Den som har bestämt i familjen Huss, den aktive, både i hemmet och i politiken och på gården, den som alltid hade något att säga och tycka. Idag är det bara ett skal kvar. Någon som inte har velat leva på flera år. Deprimerad. Jag undrar hur många av dagens gamlingar som är deprimerade. Som ser sina vänner tyna bort och dö, ser hur man själv förändras och inte kan ta hand om sig själv. Hur man blir låst vid vissa tider för att man blir dignoserad med Diabetes, hur ens körkort tas ifrån en, för att omgivningen tycker att man är en fara för allmänheten. Inte konstigt att man bli deprimerad.

När min morfar började bli sjuk och inte var sig själv längre blev jag först väldigt ledsen och man vill inte inse att ens nära och kära inte kommer leva för alltid. Dagen kommer för oss alla när vi kommer sluta andas. Men inte än, tänker man och hoppas man. Min inställning förändrades med tiden, "kunde han inte bara få dö". Han vill inte leva, han lider och det skulle bli lättare om han bara fick dö. Fick vila och ro. Mormor skulle inte behöva slita ur sig själv för hans skull, för det är nog många kvinnor som får ta hand om sina män tills de själva trillar av pin pga att de inte orkar det tuffa arbetet med att ta hand om en annan människa när man själv har sån hög ålder.

I Julas var vi hos dem i Luleå. Hemtjänsten kom på natten och tittade till honom som vanligt, men på dagarna hade vi sagt till att de inte behövde komma. Vi skulle vara där och kunde hjälpa honom med att klä på och av sig och sådana saker. Jag hjälpte min morfar mycket, jag vet att han uppsattade det mycket. Det såg jag i hans ögon. Han uttryckte det även i ord. Det kändes bra att hjälpa honom, och jag tackar för att jag har arbetat inom vården och fått lära mig hur man ska bete sig och lärt mig att ha tålamod. Min mamma klarade inte av att på samma sätt hjälpa honom, men det är nog inte så konstigt. Det är hennes pappa.

Man har en helt annan relation till sin pappa än till sin morfar. Jag vet inte om jag skulle klara av att hjläpa min pappa på samma sätt som jag har hjälpt min morfar.
Min inställning har förändras igen, från att ha "önskat" att han ska få dö till att jag verkligen inte vill att han ska dö. Min Morfar, min älskade morfar som har lärt mig att köra traktor och att fiska. Som har gett mig mitt paradis på jorden, Lövören.

Men som Mamma sa i helgen, det där är inte min Pappa längre. Han har försvunnit för länge sen, kvar är ett skal. Ett skal som har hans tjocka vackra hår, hand stora arbetarhänder och hans krokiga näsa. Allt annat är förändrat. Min morfar är borta. Kroppen finns kvar, hans hjärta slår men allt som gjorde han till han är borta. Jag tycker att hans arma kropp ska få vila snart även om det gör mig extremt ledsen att han en dag, kanske väldigt snart, inte kommer finnas längre. En dag när även hans kropp inte längre går på jorden.

Jag hoppas inte han har sina släktingars goda gener och lever till han är 96. För just nu lever han inget värdigt liv. Man vill inte leva som han gör idag. Aktiv dödshjälp? Kanske skulle vara något för en människa som har förlorat livsglädjen för många år sedan. På ett plan önskar jag att han får dö snart, på ett annat önskar jag att han kunde leva för alltid.

X