När jag lekte bergsklättrade i Österrike

Det var en sommar för flera år sedan som jag och min familj skulle ut på bilsemester och bila genom Europa. Jag var inte så gammal, bara 4 år och förstås var jag enda tjejen förutom ”mammorna” som var med på resan. Men det störde mig inte så mycket, jag var van att leka med min fyra år äldre bror Henrik och hans kompisar och hade mest killkompisar på dagis. Vi började vår resa i södra tyskland där vi mötte upp familjen Rasmussen som är mammas bästa kompis familj. Mamma och Britt har varit bästa kompisar sen de var små och växte upp tillsammans. Men detta ska handla om en händelse som utspelar sig i Österrike.

Vi kom till en camping plats i det lilla samhället Heiligen Bluth, i Österrike. Det var en fin camping, som hade allt som en campare vill ha; fin och jämn gräsmatta, fina toaletter och tvättstuga. Mamma och Britt passade då på att samla ihop all tvätt för att gå och tvätta. Pappa och Alf började med att förbereda middagen. Vi barn, jag, Henrik, Andreas och Jonas gav oss ut för att leka. Det var en fin blomsteräng som vi gav oss ut på.

Campingen låg precis vid bergskedjan Alperna och det är klart att vi barn fick för oss att vi skulle klättra lite granna. Jag vet inte vems idé det var från början, men jag vet vem som fick skulden för det hela efteråt, Andreas han var ju äldst. Jag och Jonas som var yngst, vi ville väl göra allt som våra äldre brorsor gjorde, och jag och Jonas vi bangade aldrig.

Själva klättringen minns jag inte så mycket av, på grund av min låga ålder. Men jag vet att vi gick långt, mycket längre än vad vi hade tänkt från början. Jag vet att vi hade stått på marken och tittat upp på berget och bestämt ett ställe som vi skulle gå till. Att det sen skulle visa sig vara så svårt att hitta rätt anade ingen av oss. Jag har fått höra att vi växlade mellan att klättra och gå uppför berget.

Av någon anledning så går Britt ut från tvättstugan och tittar upp mot berget. Hon stannar med gapande mun när hon ser vart vi barn hade tagit vägen. Snabbt börjar hon springa mot pappa och Alf.

”När Britt springer, då är det kris”, är något som Alf har förklarat för oss. Så när han såg Britt komma springandes mot dem insåg Alf att någonting var på tok.

Pappa och Alf sätter av mot berget och samtidigt ropar de alla till oss att vi ska stanna. Om vi hör dem, är något oklart för vi hade kommit en bra bit uppför berget.

Det jag vet är att jag blev trött på att gå, vi kom ju aldrig fram till den platsen vi hade bestämt nere på marken. Jag minns att Jonas börja gråta och vi satte oss tillsammans på en sten. Skulle ni höra hans version så var det jag som först började gråta. Enligt min bror så vägrade jag och Jonas att sen gå någonstans, vi va griniga, trötta och troligtvis hungriga eftersom vi inte hade ätit någon middag och den sista biten vi hade gått hade varit brant och bökig. Inte konstigt att en 4 ½- och en 6-åring tröttnade. Och vi ville definitivt inte gå den stigen som Andreas och Henrik ville ta.

Pappa och Alf började klättrade uppför berget, där de hade hittat en stig. Britt stod nere på marken och skrek efter oss och även mamma började gå uppför berget. Pappa satte av och efter en stund märkte han att Alf inte var bakom honom, han stannade och ropade efter honom. Alf hade råkat titta ner och stod och höll sig i bergskanten och hade drabbats av svindel och klarade inte av att ta sig högre upp. Pappa lyckades själv att ta sig upp till oss barn och skulle nu försöka ta oss ner. Det Pappa inte insåg var att han höll på att ta oss rakt mot ett ras. Britt skrek och skrek på pappa att han inte skulle ta den vägen, och till sist insåg han att han troligtvis gick åt fel håll eftersom Britt skrek så dant. Nu började de andra människorna på campingen förstå att det var något som var fel och de kom för att hjälpa oss.

En fransman, en holländare och mannen som ägde campingen kom hjälpa till, de visste en stig som man kunde gå för att genskjuta oss. När de sen mötte upp oss så fick de skicka ner oss ett barn i taget, hand till hand, för att det var så brant.

Min mamma hade klättrat upp så långt hon kunde, och stod och väntade runt ett hörn på stigen. Det var jag som kom ner först, i rosa tenniströja, korta ljusblå shorts, röda glasögon och riktigt kort, självklippt hår och sa ”Mamma det här var jätte roligt” med ett ordentligt leende på läpparna. Nere på marken hade en hel del människor samlats och även polisen hade blivit tillkallade.

På kvällen var det många tårar, Andreas blev utskälld och Britt och Alf sa att de skulle vara Pappa evigt tacksamma för att han hade räddat deras barn. På morgonen blev vi bjudna på frukost av de som ägde campingen. De var nog väldigt glada att vi alla satt där oskadda. Sen fortsatte vi vår resa till forna Jugoslavien och Krk.

Nästa bilresa genom Europa slutade med att jag och Jonas, nu 6 och 8 år åkte en vattenrutschbana i Italien som hade 18-års gräns, men det är en annan historia.