Året var 2000

Jag tror i alla fall att året var 2000. 2004 tog vi studenten, för det var efter sommaren 2005 som jag for till Amerikat. Alltså tog vi studenten ett år tidigare. Alltså slutade vi grundskolan år 2001. Detta var när vi konfirmerades. Inte just på dagen, för då hade vi finare kläder och snyggare håruppsättningar. Man konfirmeras när man går i årskurs 8. Alltså var det 1999 eller 2000. Jag tror att detta var precis när snön hade försvunnit och vi gick mot en solig vår.

Det var en dag som vi fotade utanför Nävertorps kyrka.
Jag minns att det var jag, Elin, Mickan och Jessica. Vilka kan det ha varit mer? Elin K? Tilla? Jag är osäker. Verkar inte som om mitt minne sträcker sig så långt bak i tiden.



Anledningen till att denna otroligt fina bild hamnade på bloggen i dag är för att jag ska snart promenera över till min gamle vän, Elin. Och hennes älskade, söta fina lilla Julia. Jag har längtat efter dem. Julia kommer säker ha växt!

Att plugga, det går inte så jätte bra idag. Inte bra!

Everlong

Detta är en av mina favorit låter. En riktigt klassiker - för mig.
Tror den kom in i mitt liv under min packbacker resa i Thailand & Laos.
Jag tror att det var tack vare Greg och Ryan som jag hittade denna låt.
Sen dess har den bara växt.
Den påminner mig om Maddies jukebox.
Den får mig att känna mig fri, glad och lycklig

Studentlivet

Just nu önskar jag att jag inte studerade. Önskar att jag satt på ett plan påväg någonstans.
Detta är inte roligt. Det känns som om jag står på samma ställe och stampar hela tiden. Som att det går inte framåt överhuvudtaget. Jobbigt.

Imorgon måste den estetiska dimensionen bli klar. Måste.
För sen åker jag hem och vi kan inte arbeta med den, eftersom vi är två som gör den tillsammans. Men om vi bara lyckas vara effektiva i morgon så borde det gå. Måste gå.

Sen har vi ett seminarium som jag hoppas ska hjälpa mig i mitt arbete med min didaktiska analys. Jag hoppas verkligen på det här seminariumet. Jobbigt om det sen inte ger mig något.

Nu är jag så trött att jag ska gå och borsta tänderna och hoppas på att jag kan somna snabbt.
Blir att gå upp tidigt i morgon och packa ihop alla saker och kläder.
För efter seminariumet åker jag till Ktown. Hem till mamma och pappa.
Bli ompysslad. Jag längtar

Hem

Imorgon ska jag åka hem. Ska bli skönt. Äta mammas mat och bara va. Eller bara och bara. Jag ska faktiskt plugga en himla massa. Så det blir nog en del att göra.

Men på fredag ska jag träffa min Frutt och torsdag ska jag träffa min gamle vän Elin.
Underbart!

Man måste ha saker att se fram emot när man läser den tråkigaste boken av alla, Didaktik av Uljens. Usch och fy!

Nu ska jag strax åka ner på stan och äta lunch med min älskade bror!

Bäst, nu och alltid

Att bli gammal

Sitter här med dubbla känslor. Precis avslutat ett samtal med min mor. Vi pratade om lite vad som helst och sen förstås det vanliga kollen om hur det är med Mormor och Morfar. Min morfar är dement, han har diabetes och är allmänt dålig. Han klarar sig inte själv, så min mormor får dra ett riktigt tungt lass hemma hos dem. När en incident hände, där min morfar fick åka in på psyket så sa Mormor ifrån. Hon klarar det inte längre, hon orkar inte.
Vårdmöte.
Mormor hoppades förstås att Morfar skulle få plats på ett hem. Men nej, Morfar ville tydligen inte, och man kan inte tvinga någon. (Han är så virrig, hur ska han kunna vet vad som är bäst för honom?!) Och han klarar ju sig själv. Men det gör han inte. Han går upp mitt i natten och tror det är morgon, sätter sig vid matbordet och ska äta frukost. Han blandar ihop folk, han vet ibland inte var han är. Han ramlar, han orkar knappt få upp för tre trappsteg. Han måste ta diabetes sprutor. Han vandrar omkring på nätterna. Vem får ha koll? Jo, Mormor förstås.

Denna veckan har han varit på ett avbelastningshem. Och vi hade ett hopp om att de sen skulle hitta en plats för honom på ett hem. Där det finns personal som kan hjälpa honom. Men nej, han kommer hem på måndag. Då har min mormor och min morbror sagt ifrån. Mormor kommer inte vara där denna veckan. Hon orkar inte mera. Hon är psykiskt slut.

Jag tycker hon gör rätt. Det är inte hennes ansvar att ta hand om morfar när han är så dålig. Det kommer ta livet av henne om hon fortsätter. Det vill ingen. Så denna veckan ska hon bo hemma hos min morbror och hans familj. För att markera mot dem som bestämmer. Så nu måste hemtjänsten komma ännu oftare ut till Bensbyn. Kolla honom på natten och mer ofta.
Som sagt jag tycker att hon gör rätt. Men jag blir samtidigt rädd. Min morfar klarar sig inte själv. Han måste ha hjälp med mat, klä på sig. Tänk om han ramlar? Så som han gjorde förra veckan och slog sig på handfatet inne på toaletten. Vem ska hjälpa honom då? Har han ens något larm? Tveksamt dock om han kommer förstår hur han ska använda sig av det.

Mormor gör rätt. Men stackars Morfar.
Jag blir rädd. För morfar och för samhället.
Måste det gå så här långt?
Hur svårt kan det vara att hitta en plats till min morfar på ett hem?!

Lördag

Lördag.
Är det helg? Känns inte riktigt som det. Vaknade tidigt, varit på gymmet med Jessica och Elina. Tog lite längre tid än tänkt, men det var trevligt. Ska försöka komma i gång nu. Denna veckan blir det basket 4 gånger och styrketräning (gymmet) två gånger. Känns bra. Jag måste bara se till att vila mina benhinnor, för de lägger ju aldrig av att irritera mig. Jämt och ständigt ska de retas, göra ont och påminna mig om vad som kallas smärta.

En dag kanske jag slipper det. Jag borde gå till en sjukgymnast eller nått, men de kommer bara säga att jag måste vila. Det går faktiskt inte. Jag måste spela basket. Jag behöver basketen. Fast jag måste erkänna att denna veckan har det knappast varit roligt. Har bara varit förbannad på träningarna, mest på mig själv. Jag hoppas dock att det ska gå bättre i morgon när vi möter det andra Uppsala laget. Då jävlar. Ska riktigt tagga till.

Igår var ingen bra dag. Men idag satsar vi på en bra dag. Om jag bara kan ta tag i mitt plugg och göra klart min styrning och kontroll och skicka in den och få respons på den. Får jag sen veta att jag inte uppnår G så får jag väl bättra på det.

Nu fryser jag om fötterna, så nu blir det på med raggsockorna och diska och sen försöka sätta mig och göra klart den sista frågan.

Ikväll ska jag mysa med Tua.

Affirmation

Don't let anyone hold you back. Don't expect anyone to do it for you. Step up to the challenge, believe in yourself, and do what it takes.

Tjuv

Internet stjäl min tid.
Jag ska vara en duktig student.
Nu ska jag bli gammalmodig och skriva för hand för att få något gjort.

Varför låter jag den stjäla min dyrbara tid?

Smile

A smile cost nothing, but gives much. It enriches those who receive, without making poorer those who give.
It takes about a moment, yet the memory of it can last forever.
None is so rich or mighty that he can get along without it, and none so poor that he can't be made rich by it.
A smile creates happiness in the home, fosters goodwill in business, and is the true counter-signature of friendship.
It brings rest to the weary and cheer to the discouraged. It gives sunshine to the sad and it is natures finest antidote for trouble.
Yet it cannot be bought, begged, borrowed or stolen, for it has no value until it is given away. Some people are too tired or troubled to give you a smile.
Give them one of yours, since none needs a smile so much as he who has no more to give.
And, so often, when you give a smile, you'll get one back.